Jag håller dig i handen

Det är som att vi ligger i varsin säng på ett sjukhus med en massa slangar i oss för att vi ska hålla oss vid liv. Och slangarna är inte kopplade till en apparat som det kommer syre från, utan från mig. Det känns som att jag andas åt oss alla, och om jag slutar, så slutar allt.

Jag förstår nog inte. Men min kropp känner. Livslusten, nyfikenheten, ilskan, glädjen, sorgen rinner långsamt längs väggarna som genomskinligt och alldeles klart vatten. Jag försöker fånga upp alla dropparna men det rinner längs med alla väggarna och jag hinner inte fånga upp allt. Allt blir blött och geggigt på golvet. Tidningar blandas med smink och kläder flyter ihop med halvätna ostmackor. Det är så äckligt, jag hatar när det är smutsigt. Och vattnet stiger. Det blir lixom svårare och svårare att fånga upp och rädda.

Ibland undrar jag om mamma och pappa egentligen inte är våran mamma och pappa utan låtsasmänniskor som har oss som sina dockor, som att vi är skapade för att tittas på och granskas. Som försöksdjur, som Pinnochio! Men jag vill inte tänka så, när jag tänker så så får jag så dåligt samvete att jag måste gå ner och ge mamma eller pappa en kram och säga fina saker. Jag är ändå tacksam för att de finns. Det är bara så svårt. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag lever nu. Jag försöker känna att jag lever. Men jag vet inte om jag kan göra det ensam, tanken gör mig skräckslagen. Det skulle vara ännu värre. Vi är tillsammans, det är det viktigaste. Oavsett. Jag älskar dom så mycket. Av 100% Bonnie är 23% Mary, 23% Lux och 23% Cecilia. Det bara är så. Så kommer det alltid vara. Jag håller dom i handen.


Bonnie ♥

Jag har upptäckt kärleken på nytt

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda, den glädjer sig inte över orättfärdigheten utan har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

/Lux

Livet är...

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

/Mary