Jag förstår nog inte. Men min kropp känner. Livslusten, nyfikenheten, ilskan, glädjen, sorgen rinner långsamt längs väggarna som genomskinligt och alldeles klart vatten. Jag försöker fånga upp alla dropparna men det rinner längs med alla väggarna och jag hinner inte fånga upp allt. Allt blir blött och geggigt på golvet. Tidningar blandas med smink och kläder flyter ihop med halvätna ostmackor. Det är så äckligt, jag hatar när det är smutsigt. Och vattnet stiger. Det blir lixom svårare och svårare att fånga upp och rädda.
Ibland undrar jag om mamma och pappa egentligen inte är våran mamma och pappa utan låtsasmänniskor som har oss som sina dockor, som att vi är skapade för att tittas på och granskas. Som försöksdjur, som Pinnochio! Men jag vill inte tänka så, när jag tänker så så får jag så dåligt samvete att jag måste gå ner och ge mamma eller pappa en kram och säga fina saker. Jag är ändå tacksam för att de finns. Det är bara så svårt. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag lever nu. Jag försöker känna att jag lever. Men jag vet inte om jag kan göra det ensam, tanken gör mig skräckslagen. Det skulle vara ännu värre. Vi är tillsammans, det är det viktigaste. Oavsett. Jag älskar dom så mycket. Av 100% Bonnie är 23% Mary, 23% Lux och 23% Cecilia. Det bara är så. Så kommer det alltid vara. Jag håller dom i handen.
Bonnie ♥
