Jag håller dig i handen

Det är som att vi ligger i varsin säng på ett sjukhus med en massa slangar i oss för att vi ska hålla oss vid liv. Och slangarna är inte kopplade till en apparat som det kommer syre från, utan från mig. Det känns som att jag andas åt oss alla, och om jag slutar, så slutar allt.

Jag förstår nog inte. Men min kropp känner. Livslusten, nyfikenheten, ilskan, glädjen, sorgen rinner långsamt längs väggarna som genomskinligt och alldeles klart vatten. Jag försöker fånga upp alla dropparna men det rinner längs med alla väggarna och jag hinner inte fånga upp allt. Allt blir blött och geggigt på golvet. Tidningar blandas med smink och kläder flyter ihop med halvätna ostmackor. Det är så äckligt, jag hatar när det är smutsigt. Och vattnet stiger. Det blir lixom svårare och svårare att fånga upp och rädda.

Ibland undrar jag om mamma och pappa egentligen inte är våran mamma och pappa utan låtsasmänniskor som har oss som sina dockor, som att vi är skapade för att tittas på och granskas. Som försöksdjur, som Pinnochio! Men jag vill inte tänka så, när jag tänker så så får jag så dåligt samvete att jag måste gå ner och ge mamma eller pappa en kram och säga fina saker. Jag är ändå tacksam för att de finns. Det är bara så svårt. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag lever nu. Jag försöker känna att jag lever. Men jag vet inte om jag kan göra det ensam, tanken gör mig skräckslagen. Det skulle vara ännu värre. Vi är tillsammans, det är det viktigaste. Oavsett. Jag älskar dom så mycket. Av 100% Bonnie är 23% Mary, 23% Lux och 23% Cecilia. Det bara är så. Så kommer det alltid vara. Jag håller dom i handen.


Bonnie ♥

Jag har upptäckt kärleken på nytt

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda, den glädjer sig inte över orättfärdigheten utan har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

/Lux

Livet är...

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

/Mary

El orgel - jag älskar dig...

Jag är kär, så kär, det är underbart att vara kär. Men jag är inte kär i vem som helst, ingen dum tjej, verkligen INTE Diana Porter! Mitt hjärta finns hos någon annan och det är min el orgel...min vackra och underbara el orgel. Jag vet inte om jag kan skriva tillräckligt mycket fina saker om dig, och framför allt om hur mycket du betyder för mig. Utan dig är jag inget, med dig är jag allt...eller iaf lycklig, och det räcker gott för mig. Jag tänker ofta på vad jag skulle vara om inte du fanns i mitt liv...inte mycket förmodligen.

Jag blir ofta skrämd av tanken att du skulle tas ifrån mig...det känns som du är den enda som känner mig...förstår mig på riktigt menar jag...mina känslor liksom. Det låter ju helt crazy såklart men så känner jag. Ingen annan förstår dom ju, inte min familj, inga tjejer, verkligen inte Diana Porter, jag vet inte vad jag såg i henne för övrigt, hon såg inget i mig i alla fall, hon kallade bara mig nörd..."musiknörd"...inte så konstigt kanske med tanke på att hon inte har någon musiksmak alls själv...inte ens Trip, min vän förstår mig...han kommer närmast men han har tillräckligt med problem med sina egna känslor...ingen förstår mig helt enkelt...förutom DU, min el orgel.
För dig behöver jag inte berätta hur jag känner ens...när jag spelar med dig så känns det som vi talar samma språk, du förstår mig.

När jag umgås med människor så känns det som om kroppen inte har någon kontroll, jag blir jämt så nervös, särskillt bland tjejer. Men sen...när jag skapar musikmagi med dig...så känns det som om...som om min kropp typ kopplas ihop och blir ett med dina tangenter...som om jag finner mitt lugn till dom vackraste tonerna i världen...som om du hör min lycka och min sorg...mitt skratt och mina tårar...genom mina fingertoppar...jag känner mig trygg då, enda gången jag känner mig lugn... Framför allt känner jag att jag är någon när jag spelar med dig...någon som jag faktiskt vill vara...För vem skulle vilja vara som jag om jag inte hade en el orgel? Inte jag i alla fall...

Peter + El orgel = SANT

/Peter

Som hallonsaft

Det känns som att hjärtat har fastnat lite, klibbat fast och torkat lite inuti bröstet. Cecilia är fortfarande kvar på sjukhuset och hennes armar är inbakade i bandage. Mary sa åt Lux och mej att gå in på vårt rum igen men vi bara stod där, som om någon trollat med en trollstav och kastat en förbannelse på oss så att vi aldrig mer skulle kunna röra oss och som att våra hjärtan aldrig mer skulle vara ljusröda och lena utan vinröda och skrovliga och lite kantstötta.

Det var så blött när de två gubbarna bar ut henne ur badrummet. Jag var rädd att jag skulle råka kliva i det rosa vattnet för jag tänkte att om jag gjorde det kanske jag också skulle göra som hon gjorde utan att jag vill. Jag tänkte att det är nu hon försvinner och aldrig mer kommer komma tillbaka´, men mamma har sagt att hon får komma hem igen snart.

Jag fick ligga hos Lux i hennes säng på natten. Mary sov inte. Det såg jag när jag vaknade på natten och skulle gå och kissa. Hon satt och bara tittade på oss som om... som om hon var rädd att vi skulle vara borta när hon vaknade.

Jag har bäddat Cecilias säng jättefint så att hon kan ligga där och vila när hon kommer hem igen. Jag har fått lov av mamma att baka en tårta också som vi ska äta för att fira. Lite konstigt tycker jag, att man ska fira... fira vadå egentligen?

Kommer hon inte bli som vanligt nu? Kanske kommer vi få hem en annan Cecilia? Då får hon ta ett annat rum i så fall. Jag vill inte ha någon annan än min lillasyster tillbaka. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Fast det kommer det ju inte vara. Det kan det inte vara när det har hänt något sånt här.

Vi tvättade badkaret efter att dom hade åkt iväg med henne i bilen. Det var precis som att någon hade blandat hur mycket hallonsaft som helst däri. Mary var knäpptyst hela tiden och knep ihop läpparna jättehårt. Lux grät så att det lät `plupp... plupp... plupp´ när dropparna träffade ytan på vattnet med Cecilias blod som slingrade sig ner i avloppet. Jag rengjorde golvbrunnen och hittade en stor hårtuss som såg ut som något konstigt djur och det luktade jättejätteäckligt. Då tänkte jag att `tänk om Cecilia hade åkt ner i avloppet som en liten silverfisk och inte stannat kvar, då hade vi inte kunnat rädda henne´, tur att proppen var i i alla fall.

Nu orkar jag inte vara vaken längre, alla sover (till och med Mary) och nu ska jag också göra det. Jag vill tänka på något annat en stund innan sömnen kommer. Mamma sade att jag skulle få ha maräng på tårtan, det ska jag tänka på. Jag ska tänka på hur jag ska göra tårtan så att det ska bli fin :)

Gode Gode Gud, jag gör vad som helst nu eller när som helst resten av mitt liv bara du låter Cecilia leva. Amen.

God natt Mary, god natt Lux, god natt Cecilia <3 <3 <3

Fallen star

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är alldeles tom. Jag är rädd. Jag är förvirrad. Jag har inga ord.

Jag känner mig så dum, för att jag inte förstod att vår lilla fina Cecilia verkligen skulle försöka...kan knappt använda de orden.. ta livet av sig! Varför såg jag inte?

Hon är på sjukhuset nu. Vi får inte åka och hälsa på. Vi sitter i vårt rum och stirrar på varandra. Skulle vilja prata och gråta men vi vet inte hur man gör. Ingen vågar. Jag vågar inte, känns som om det bor ett hav i mig, skulle jag öppna upp och släppa ut skulle det inte bara komma en liten skvätt eller en pöl, utan hela havet skulle forsa ut och dränka mina systrar. Så därför är jag bara tyst. Men jag vill krama Lux och Bonnie hårt hårt och aldrig släppa. Jag är rädd för deras känslor, rädd för mina.. så därför gör jag ingenting. Som vanligt.

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.

/ Mary

Bara tre

Mamma och pappa stannade kvar i församlingshuset efter mässan igår, pappa körde bara hem oss och sen tillbaka. Det var så fint väder, en sån där dag när man bara är lycklig liksom utan att man fattar varför men solen gör en alldeles glad och pirrig på nåt sätt. Vi låg i trädgården allihop. Cecilia har envisats med att ha på sig den där gamla brudklänningen hela veckan, och vi tjatade på henne att gå in och ta av sig den. Hon är jättefin i brudklänningen, jag fattar inte att vi retades så med henne, ibland blir man elak fast man inte vill vara det liksom. Hon gick in i alla fall och så tog det jättelång tid så tillslut gick Mary in efter henne. Så hörde vi att hon skrek, jag och Bonnie sprang in men vi såg inte så mycket för hon knuffade ut oss ur badrummet. Mary ringde efter ambulansen och sa åt oss att vi absolut inte fick gå in i badrummet, men jag såg ändå in, jag såg att Cecilia låg i badkaret och vattnet var alldeles rosa. Jag såg att hon tittade rakt upp i taket och...jag kan inte, eller jag minns inte om hon, äh. Vi visste liksom inte vad vi skulle göra, vi borde ha tagit upp henne, jag fattar ju det nu men vi liksom bara stod där alla tre och det var som vi inte kunde röra oss, jag kunde inte tänka allt blev liksom suddigt och det var plötsligt så varmt i hela huset och jag kunde bara tänka att jag ville klä av mig för klänning klibbade fast mot kroppen som om det inte var min klänning eller som att inte va min kropp och jag ville bara kliva ur den och gå där ifrån men det var som om jag satt fast i golvet. Så kom ambulansmännen, dom gick rakt in i huset och samtidigt som dom kom mamma och pappa hem. Jag såg att mamma pratade massa men det kom inget ljud ur hennes mun. Alla betedde sig som att allt var precis som vanligt, men ändå tittade dom så konstigt. Ambulansmännen liksom tittade på oss som om vi också, eller som om det var vi som...jag vet inte, dom åkte iväg och efteråt sköljde vi ur badkaret och rengjorde det. Mary var helt lugn, men hon sa inget, utan satt för sig själv. Jag har aldrig sett henne så, hon var liksom nån annanstans. Bonnie och jag lät henne vara, Bonnie kramade mig så jag nästan inte kunde andas men jag lät henne göra det.

Tidigt i morse kom mamma och pappa hem och sa att det inte var någon fara med Cecilia, att hon skulle få komma hem igen i slutet av veckan och att vi borde sova lite. Men jag kan inte sova, varje gång jag somnar till är allt som vanligt men vaknar jag direkt igen för hela magen knyter ihop sig, och Mary bara sitter och tittar på oss hela tiden. Varje gång jag öppnar ögonen sitter hon bara där och tittar rakt på oss, som om vi skulle försvinna eller nåt. Det känns som jag aldrig kommer kunna sova igen.

Cecilia, you're breaking my heart
You're shaking my confidence daily
Oh, Cecilia, I'm down on my knees
I'm begging you please to come home

/Lux