Min dröm

Hej hej, hemskt mycket hej!

I morse när jag vaknade hade jag en jättekonstig känsla i kroppen. Ni vet sådär som det kan bli när man inte riktigt har vaknat än och man nästan sover fortfarande, mellan dröm och vaka, typ, tror jag det heter. I alla fall. Det var lixom som att jag inte var jag längre. Nu ska jag berätta min dröm. Jag drömde att jag var en hund. Alltså, det var jag men i en hundkropp lixom, a, ni fattar säkert. I början var det sommar och soligt och jag sprang på ett stort fält och så var det som att det var något långt borta som man inte såg riktigt men som jag sprang till. Jag fortsatte springa jättejättelänge men kroppen kändes tung och seg och benen ville lixom inte lyda min hjärna så jag kom aldrig framåt. Det var jättejobbigt, det gjorde lixom nästan ont i magen för att jag försökte så mycket men aldrig kom fram. Sjukt frustrerande. Sen vaknade jag och kände mig jättekonstig. Jag har en drömbok som jag brukar läsa i för att titta vad det jag drömmer betyder. När jag tittade på ´hund´så stod det såhär: "Vänskap; lätthet att uttrycka känslor; hängivenhet, kanske mot en partner eller ett barn." Jag fattar inte riktigt vad det skulle säga om mig, jag tror att jag drömde det för att jag så gärna vill ha en liten Hanna. Jag önskar verkligen att vi hade en hund, jag tror Cecilia skulle vara gladare då. Hon sitter mest bara med sin dagbok nu för tiden. Det är så tråkigt, för hon vill aldrig vara med oss längre. Det är roligare när vi är allihopa. Jag saknar henne. Det kanske låter konstigt, men det känns så, fast hon är där. Men ändå inte, typ.
I morgon ska vi ha idrottsdag med klassen. Jag hatar idrottsdagar. Hoppas det blir något individuellt som att jogga eller cykla, så att jag slipper prata så mycket. Här är en låt som jag tycker är fin: "How can you mend a broken heart" av Al Green, den handlar om brustna hjärtan. "How can you stop the rain falling down?", "How can you stop the sun from shining?, "What makes the world go round?" Så himla fint!!!
Håll tummarna för att det blir joggning i morgon.

/B som i Bonnie som i Bäst som i Häst som i Hund som i Hanna ♥

Livet är så märkligt

Igår var familjen på gudstjänst och precis när jag hade tagit nattvarden och satt mig ner skulle en tjej i min skola gå fram. Jag känner henne inte alls, hon är ett par år äldre och väldigt tystlåten. Hon har ett gångfel, hennes båda ben är liksom vridna inåt på något vis, hon är jättesöt och så men hon blir alltid retad av de andra tjejerna bara för att hon går konstigt. De andra tjejerna började fnissa när hon gick stapplande fram. Det var så taskigt att jag sprang ut. De andra i min familj märkte ingenting alls fast jag berättade vad som hade hänt. De tyckte att jag överreagerade och att flickor i den åldern är sådär. Hur kan de håna Jesus sista måltid på det där viset, han led på korset för vår skull! Jag kände att jag bara ville dö, försvinna bort från denna sjuka värld. Jag önskar att jag kunde slippa vara människa, jag önskar att jag kunde slippa all ondska.
/Cecilia

Sweet sixteen

Ja må jag leva, ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade år!!!

16 år, idag fyllde jag 16 år!!! Känns så konstigt på nåt sätt, 16, det låter liksom vuxet. 16 låter så himla mycket äldre än 15..  Om två år är jag liksom 18 år, då ska man ju vara vuxen!! Även fast alla andra kanske tror det så känner jag mig inte så särskilt vuxen. Jo okej, vuxnare än mina systrar kanske, men det är mest för att jag har så mycket kontrollbehov, och då verkar jag vuxen och ordentlig, men jag känner mig ändå inte så stor.

Idag så väckte mina systrar mig tidigt tidigt.. Eftersom vi har ganska stränga föräldrar så brukar vi när någon fyller år ha en liten egen firning innan mamma och pappa har vaknat. Det är en tradition liksom. Då kan man ge varandra sånt som man inte skulle få ge varandra annars, om mamma och pappa såg på. Jag fick en bok, som heter "Jag, en kvinna". Den verkar bra, och lite snuskig faktiskt. Lux sa att nu är det på tiden att du lär dig Mary: haha! I presenten ingick även en make-over, men eftersom vi skulle till Bettys Burgers och äta födelsedagslunch så fick min make-over bli på kvällen, i hemlighet uppe på vårat rum. Det var kul faktiskt. Först tyckte jag det kändes töntigt och pinsamt, men Lux och Bonnie lovade att det hade tänkt ut nåt som skulle passa mig...
Vi tog massa kort, men eftersom jag inte hunnit framkalla de än så får jag visa en annan bild. Ungefär så här såg jag ut: Som en filmstjärna från 30-talet!

 Cecilia verkade sur eller ledsen eller nåt. Ville inte alls vara med utan satt mest bredvid och tittade på. Inte så att hon var taskig eller förstörde nåt, men hon var bara inte med. Hon har liksom slutat skratta. Men det kanske är åldern eller nåt. Hormoner och så. Var ju bara tre år sen jag var tretton men ändå känns det som en evighet sen! Det blir säkert bättre när hon vant sig vid det där. Att det växer och har sig på alla möjliga sätt. Hon har börjat prata om rymden väldigt mycket, jag tror att hon har rymdångest.. Jag hade också det. Att det känns så obegripligt och obehagligt och oförståeligt. Att man själv kände sig så liten och obetydlig. Är det verkligen möjligt att rymden är evig?! Och tänk om allt bara är på låtsas? Hela universum liksom.
Jag är i alla fall sexton år och alldeles för gammal för rymdångest!

/ Mary Lisbon, 16 år,

Världsklass

http://www.youtube.com/watch?v=GIVCjLALwQk


//TRIP

My heart is not a trashcan

Hej bloggen. Jag svävar på molnen. Jag flyger över staden. Jag har hittat the one- Kevin heter han. Han kör sopbilen och vi ses två gånger i veckan. En tidig morgon när mamma och pappa fortfarande sover ska han hämta mig och jag ska smyga in framsätet med honom och vi ska köra bort härifrån för alltid. Vi ska köra över gränsen och vidare och vidare och jag ska mata honom med vindruvor och chips för han måste köra hela tiden så dom inte kommer ifatt oss. Jag började lämna små lappar till honom, men häromdagen lyckades jag rita ett hjärta på soptunnan, han kommer veta att det är från mig, han ser verkligen in i mig. Jag håller på med en dikt till honom, han ska få den när jag är färdig. Så här långt har jag kommit;

My heart is not a trashcan
and my love is not dirt
For me you are the only man
someday I´ll wear that white skirt (jag e lite osäker på denna biten- jag vill ju inte gifta mig liksom!)
and we´ll run away together 
in your big green truck... 

/Lux 

LOVE IS IN THE AIR

Hej bloggen, längesen tror jag.
Nu har våren kommit, jag gillar det! Fast lite jobbigt är det också, alla blir så hysteriska. Lux har blivit helt vild! Hon har fått en hangup på Kevin, vår sopgubbe!! HAHA! Hon säger att han typ är den snyggaste kille hon har sett. Jag fattar inte det där. Alltså visst jag kan ju också se att han e söt och så. Men hur man kan bli besatt av nån på det sättet. Jag fattar det inte.
Jag kan känner mej så utanför allas snack om killar ibland. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mej, men jag bryr mej liksom inte så mycket! När jag var yngre var jag lite rädd för killar. Så är det inte längre för jag vet att dom är helt vanliga människor förutom att dom... hmm.. ser lite annorlunda ut. Och jag tycker dom är intressanta som grej liksom. Jag brukar tänka hur är det att vara kille? Vad skulle jag tänkt på nu om jag hade varit kille? Skulle jag kunna bli kompis med en kille? Såna grejer. Men ALDRIG att jag skulle vilja att nån rörde vid mej eller att jag rörde vid den.
Jag blir ofta fascinerad av hur Lux håller på. Hur blev hon sån där? Hur blev hon expert på killar?? Vi har ju samma uppväxt liksom. Hur kan vi vara så himla olika?
Fast det är ju kul att vi är det. Olika alltså. Det livar upp så att säga!

OH LA LA LUX HJÄRTA KEVIN OOOH LA LA LA LA!
/BONNIE

Gamla träd

Ibland kan jag känna mig som en 85-åring instängd i en trettonårig flickas kropp. Det är så himla konstigt men rätt behagligt på samma gång. Jag tycker att gamla människor är så vackra på något vis. Spännande och kloka. De verkar inte heller bry sig så mycket om att passa in, hur folk ser på en och hur man borde vara. De är mer trygga och fria i sin själ på något vis. Också gamla träd är så vackra, det är som om de har levat och sett allt i världen, upplevt så mycket liksom. Som om de andas in allt som människor andas ut. De bär på så mycket svar om livet.
/Cecilia