Jag håller dig i handen

Det är som att vi ligger i varsin säng på ett sjukhus med en massa slangar i oss för att vi ska hålla oss vid liv. Och slangarna är inte kopplade till en apparat som det kommer syre från, utan från mig. Det känns som att jag andas åt oss alla, och om jag slutar, så slutar allt.

Jag förstår nog inte. Men min kropp känner. Livslusten, nyfikenheten, ilskan, glädjen, sorgen rinner långsamt längs väggarna som genomskinligt och alldeles klart vatten. Jag försöker fånga upp alla dropparna men det rinner längs med alla väggarna och jag hinner inte fånga upp allt. Allt blir blött och geggigt på golvet. Tidningar blandas med smink och kläder flyter ihop med halvätna ostmackor. Det är så äckligt, jag hatar när det är smutsigt. Och vattnet stiger. Det blir lixom svårare och svårare att fånga upp och rädda.

Ibland undrar jag om mamma och pappa egentligen inte är våran mamma och pappa utan låtsasmänniskor som har oss som sina dockor, som att vi är skapade för att tittas på och granskas. Som försöksdjur, som Pinnochio! Men jag vill inte tänka så, när jag tänker så så får jag så dåligt samvete att jag måste gå ner och ge mamma eller pappa en kram och säga fina saker. Jag är ändå tacksam för att de finns. Det är bara så svårt. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag lever nu. Jag försöker känna att jag lever. Men jag vet inte om jag kan göra det ensam, tanken gör mig skräckslagen. Det skulle vara ännu värre. Vi är tillsammans, det är det viktigaste. Oavsett. Jag älskar dom så mycket. Av 100% Bonnie är 23% Mary, 23% Lux och 23% Cecilia. Det bara är så. Så kommer det alltid vara. Jag håller dom i handen.


Bonnie ♥

Jag har upptäckt kärleken på nytt

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda, den glädjer sig inte över orättfärdigheten utan har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig.

/Lux

Livet är...

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

/Mary

El orgel - jag älskar dig...

Jag är kär, så kär, det är underbart att vara kär. Men jag är inte kär i vem som helst, ingen dum tjej, verkligen INTE Diana Porter! Mitt hjärta finns hos någon annan och det är min el orgel...min vackra och underbara el orgel. Jag vet inte om jag kan skriva tillräckligt mycket fina saker om dig, och framför allt om hur mycket du betyder för mig. Utan dig är jag inget, med dig är jag allt...eller iaf lycklig, och det räcker gott för mig. Jag tänker ofta på vad jag skulle vara om inte du fanns i mitt liv...inte mycket förmodligen.

Jag blir ofta skrämd av tanken att du skulle tas ifrån mig...det känns som du är den enda som känner mig...förstår mig på riktigt menar jag...mina känslor liksom. Det låter ju helt crazy såklart men så känner jag. Ingen annan förstår dom ju, inte min familj, inga tjejer, verkligen inte Diana Porter, jag vet inte vad jag såg i henne för övrigt, hon såg inget i mig i alla fall, hon kallade bara mig nörd..."musiknörd"...inte så konstigt kanske med tanke på att hon inte har någon musiksmak alls själv...inte ens Trip, min vän förstår mig...han kommer närmast men han har tillräckligt med problem med sina egna känslor...ingen förstår mig helt enkelt...förutom DU, min el orgel.
För dig behöver jag inte berätta hur jag känner ens...när jag spelar med dig så känns det som vi talar samma språk, du förstår mig.

När jag umgås med människor så känns det som om kroppen inte har någon kontroll, jag blir jämt så nervös, särskillt bland tjejer. Men sen...när jag skapar musikmagi med dig...så känns det som om...som om min kropp typ kopplas ihop och blir ett med dina tangenter...som om jag finner mitt lugn till dom vackraste tonerna i världen...som om du hör min lycka och min sorg...mitt skratt och mina tårar...genom mina fingertoppar...jag känner mig trygg då, enda gången jag känner mig lugn... Framför allt känner jag att jag är någon när jag spelar med dig...någon som jag faktiskt vill vara...För vem skulle vilja vara som jag om jag inte hade en el orgel? Inte jag i alla fall...

Peter + El orgel = SANT

/Peter

Som hallonsaft

Det känns som att hjärtat har fastnat lite, klibbat fast och torkat lite inuti bröstet. Cecilia är fortfarande kvar på sjukhuset och hennes armar är inbakade i bandage. Mary sa åt Lux och mej att gå in på vårt rum igen men vi bara stod där, som om någon trollat med en trollstav och kastat en förbannelse på oss så att vi aldrig mer skulle kunna röra oss och som att våra hjärtan aldrig mer skulle vara ljusröda och lena utan vinröda och skrovliga och lite kantstötta.

Det var så blött när de två gubbarna bar ut henne ur badrummet. Jag var rädd att jag skulle råka kliva i det rosa vattnet för jag tänkte att om jag gjorde det kanske jag också skulle göra som hon gjorde utan att jag vill. Jag tänkte att det är nu hon försvinner och aldrig mer kommer komma tillbaka´, men mamma har sagt att hon får komma hem igen snart.

Jag fick ligga hos Lux i hennes säng på natten. Mary sov inte. Det såg jag när jag vaknade på natten och skulle gå och kissa. Hon satt och bara tittade på oss som om... som om hon var rädd att vi skulle vara borta när hon vaknade.

Jag har bäddat Cecilias säng jättefint så att hon kan ligga där och vila när hon kommer hem igen. Jag har fått lov av mamma att baka en tårta också som vi ska äta för att fira. Lite konstigt tycker jag, att man ska fira... fira vadå egentligen?

Kommer hon inte bli som vanligt nu? Kanske kommer vi få hem en annan Cecilia? Då får hon ta ett annat rum i så fall. Jag vill inte ha någon annan än min lillasyster tillbaka. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Fast det kommer det ju inte vara. Det kan det inte vara när det har hänt något sånt här.

Vi tvättade badkaret efter att dom hade åkt iväg med henne i bilen. Det var precis som att någon hade blandat hur mycket hallonsaft som helst däri. Mary var knäpptyst hela tiden och knep ihop läpparna jättehårt. Lux grät så att det lät `plupp... plupp... plupp´ när dropparna träffade ytan på vattnet med Cecilias blod som slingrade sig ner i avloppet. Jag rengjorde golvbrunnen och hittade en stor hårtuss som såg ut som något konstigt djur och det luktade jättejätteäckligt. Då tänkte jag att `tänk om Cecilia hade åkt ner i avloppet som en liten silverfisk och inte stannat kvar, då hade vi inte kunnat rädda henne´, tur att proppen var i i alla fall.

Nu orkar jag inte vara vaken längre, alla sover (till och med Mary) och nu ska jag också göra det. Jag vill tänka på något annat en stund innan sömnen kommer. Mamma sade att jag skulle få ha maräng på tårtan, det ska jag tänka på. Jag ska tänka på hur jag ska göra tårtan så att det ska bli fin :)

Gode Gode Gud, jag gör vad som helst nu eller när som helst resten av mitt liv bara du låter Cecilia leva. Amen.

God natt Mary, god natt Lux, god natt Cecilia <3 <3 <3

Fallen star

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är alldeles tom. Jag är rädd. Jag är förvirrad. Jag har inga ord.

Jag känner mig så dum, för att jag inte förstod att vår lilla fina Cecilia verkligen skulle försöka...kan knappt använda de orden.. ta livet av sig! Varför såg jag inte?

Hon är på sjukhuset nu. Vi får inte åka och hälsa på. Vi sitter i vårt rum och stirrar på varandra. Skulle vilja prata och gråta men vi vet inte hur man gör. Ingen vågar. Jag vågar inte, känns som om det bor ett hav i mig, skulle jag öppna upp och släppa ut skulle det inte bara komma en liten skvätt eller en pöl, utan hela havet skulle forsa ut och dränka mina systrar. Så därför är jag bara tyst. Men jag vill krama Lux och Bonnie hårt hårt och aldrig släppa. Jag är rädd för deras känslor, rädd för mina.. så därför gör jag ingenting. Som vanligt.

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.

/ Mary

Bara tre

Mamma och pappa stannade kvar i församlingshuset efter mässan igår, pappa körde bara hem oss och sen tillbaka. Det var så fint väder, en sån där dag när man bara är lycklig liksom utan att man fattar varför men solen gör en alldeles glad och pirrig på nåt sätt. Vi låg i trädgården allihop. Cecilia har envisats med att ha på sig den där gamla brudklänningen hela veckan, och vi tjatade på henne att gå in och ta av sig den. Hon är jättefin i brudklänningen, jag fattar inte att vi retades så med henne, ibland blir man elak fast man inte vill vara det liksom. Hon gick in i alla fall och så tog det jättelång tid så tillslut gick Mary in efter henne. Så hörde vi att hon skrek, jag och Bonnie sprang in men vi såg inte så mycket för hon knuffade ut oss ur badrummet. Mary ringde efter ambulansen och sa åt oss att vi absolut inte fick gå in i badrummet, men jag såg ändå in, jag såg att Cecilia låg i badkaret och vattnet var alldeles rosa. Jag såg att hon tittade rakt upp i taket och...jag kan inte, eller jag minns inte om hon, äh. Vi visste liksom inte vad vi skulle göra, vi borde ha tagit upp henne, jag fattar ju det nu men vi liksom bara stod där alla tre och det var som vi inte kunde röra oss, jag kunde inte tänka allt blev liksom suddigt och det var plötsligt så varmt i hela huset och jag kunde bara tänka att jag ville klä av mig för klänning klibbade fast mot kroppen som om det inte var min klänning eller som att inte va min kropp och jag ville bara kliva ur den och gå där ifrån men det var som om jag satt fast i golvet. Så kom ambulansmännen, dom gick rakt in i huset och samtidigt som dom kom mamma och pappa hem. Jag såg att mamma pratade massa men det kom inget ljud ur hennes mun. Alla betedde sig som att allt var precis som vanligt, men ändå tittade dom så konstigt. Ambulansmännen liksom tittade på oss som om vi också, eller som om det var vi som...jag vet inte, dom åkte iväg och efteråt sköljde vi ur badkaret och rengjorde det. Mary var helt lugn, men hon sa inget, utan satt för sig själv. Jag har aldrig sett henne så, hon var liksom nån annanstans. Bonnie och jag lät henne vara, Bonnie kramade mig så jag nästan inte kunde andas men jag lät henne göra det.

Tidigt i morse kom mamma och pappa hem och sa att det inte var någon fara med Cecilia, att hon skulle få komma hem igen i slutet av veckan och att vi borde sova lite. Men jag kan inte sova, varje gång jag somnar till är allt som vanligt men vaknar jag direkt igen för hela magen knyter ihop sig, och Mary bara sitter och tittar på oss hela tiden. Varje gång jag öppnar ögonen sitter hon bara där och tittar rakt på oss, som om vi skulle försvinna eller nåt. Det känns som jag aldrig kommer kunna sova igen.

Cecilia, you're breaking my heart
You're shaking my confidence daily
Oh, Cecilia, I'm down on my knees
I'm begging you please to come home

/Lux

Som en liten docka

Hur svårt ska det vara att leva? Det känns som om jag är fast i min egen kropp, det känns som att den inte hör ihop med mig, den jag verkligen är. Jag önskar bara att jag kunde få prata med någon som förstår mig, men det är ingen idé, alla tycker ändå att jag är konstig och ingen gillar mig riktigt för den jag är på insidan. Jag undrar hur världen ser ut där ute, den verkliga världen. Jag undrar när jag ska få börja leva på riktigt.

Jag kan minnas gamla tider då jag var ett litet barn och att jag förväntades att skratta åt vissa saker fast jag egentligen bara ville gråta rakt ut. Men jag skrattade och kände mig som en hård plastdocka med uppspärrade ögon som bara har kommit till världen mot sin egen vilja.
/Cecilia

Rödsugga Gulsugga Gråsugga

Idag gjorde mamma persikohalvor med grädde till efterrätt för att jag hade hjälpt till i trädgården. Det var jättegott!! Ibland önskar jag att vi var gråsuggor allihopa så att man bara behövde samla mat och aldrig prata med varandra. Ibland känns det som att jag försöker så mycket. Jag försöker göra som man ska och prata och skoja och leka och lyfta stämningen men så får jag inget tillbaka. Det är som att dom inte ser mig, bara sig själva och sitt inre svarta hål. Ibland ser jag också hålet, men jag försöker att leva också. För om vi inte gör det, vad är det då för mening? Det måste vi väl? Det finns ju inte direkt nåt mellanläge. Eller? Fast det känns ju typ som att det är det nu. Persikohalvor kan ju inte precis väga upp för hur tråkigt det kan vara hos oss ibland. Undrar om det är någon annan som tänker så här, eller om det bara är jag som är för känslig och tänker för mycket och snurrar in mig i tankar som ingen annan har ens reflekterat över. AAAAAAAAAAAHHHHHHH, det är så tråååååååååkigt!!!!!!!!!! Önskar att jag kunde bara sätta på en film och att någon stack ut armen ur teveskärmen och drog med mig in så jag kunde va där ett tag och sen komma tillbax när jag ville. En gråsuggefamilj kanske. Familjen Lisbon - gråsuggsfamiljen. Om jag skulle säga det högt skulle mamma bli jätteledsen och det vill jag inte, så jag skriver det här bara. Säg inget till nån.

/Bonnie Gråsugga

Ps* Lite söt tycker jag...

Att våga vara sig själv...

Jag önskar att jag vore modig nog att våga vara mig själv, och inte bete mig som en pajas hela tiden. Men jag blir så osäker och fummlar bort allt jämt...det känns så iaf...och gör en massa knäppa saker för att få uppmärksamhet för att alla ska se vem jag är...eller jag menar för den jag tror att alla vill att jag ska vara...eller...äh...skit...jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vem jag är...jag vill bara vara omtyckt. Jag vill bara våga vara mig själv och skapa massa vacker musik med mina instrument...med min el orgel...min största dröm som jag inte berättat för någon är att få bli världsartist...whow! Tänk att få spela musik och få betalt för det, det enda jag är bra på, tänk att få göra det jämt! Och samtidigt få nå ut till en stor publik och beröra människor på ett sätt som jag inte kan med ord. Jag önskar att jag kunde det, men det känns så svårt, jag bara klantar till allt jämt och framstår som en idiot. Jag vill bara spela musik och ha roligt...spela musik med min el orgel...undrar om det är någon annan där ute som vill samma sak...

/Peter

Såsom i en spegel

I bibeln, Paulus första brev till korintierna kapitel 13, står det; När jag var ett barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blivit man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skola jag känna mig till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Jag vet inte om jag förstår precis vad det betyder, men jag vet att vi ser dunkelt. Och en dag kommer jag känna mig till fullo, om till fullo betyder fri. Det borde gälla även för mig. Vissa delar av bibeln förstår jag inte alls, och det finns delar som jag inte riktigt kan tro på, ibland blir jag arg. Men mamma säger att vi måste ta till oss helheten och inte utvalda delar. Jag förstår inte varför man inte kan få välja vilka delar man själv vill tro på. I hemlighet väljer jag bort vissa. Jag försökte säga detta till Cecilia, men jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Men om friheten, menar jag. Jag försökte säga att hon kunde välja dem delarna, men hon ville inte alls lyssna. Jag önskar jag kunde säga så att hon förstod vad jag menade, men orden kommer liksom inte ut rätt. Det är väl så att min kunskap är ett styckverk, som det står, och därför kan jag inte förstå helheten än, jag är ju bara ett barn, och hur ska jag då få Cecilia att förstå. Det är så mycket som vi inte kan se än, och så mycket jag inte kan förstå. Men jag är nog lite dum för min ålder, som mamma säger. Varför ska det vara svårt att förstå?

PS; Jag är inte kär i Kevin längre/ Lux

Min dröm

Hej hej, hemskt mycket hej!

I morse när jag vaknade hade jag en jättekonstig känsla i kroppen. Ni vet sådär som det kan bli när man inte riktigt har vaknat än och man nästan sover fortfarande, mellan dröm och vaka, typ, tror jag det heter. I alla fall. Det var lixom som att jag inte var jag längre. Nu ska jag berätta min dröm. Jag drömde att jag var en hund. Alltså, det var jag men i en hundkropp lixom, a, ni fattar säkert. I början var det sommar och soligt och jag sprang på ett stort fält och så var det som att det var något långt borta som man inte såg riktigt men som jag sprang till. Jag fortsatte springa jättejättelänge men kroppen kändes tung och seg och benen ville lixom inte lyda min hjärna så jag kom aldrig framåt. Det var jättejobbigt, det gjorde lixom nästan ont i magen för att jag försökte så mycket men aldrig kom fram. Sjukt frustrerande. Sen vaknade jag och kände mig jättekonstig. Jag har en drömbok som jag brukar läsa i för att titta vad det jag drömmer betyder. När jag tittade på ´hund´så stod det såhär: "Vänskap; lätthet att uttrycka känslor; hängivenhet, kanske mot en partner eller ett barn." Jag fattar inte riktigt vad det skulle säga om mig, jag tror att jag drömde det för att jag så gärna vill ha en liten Hanna. Jag önskar verkligen att vi hade en hund, jag tror Cecilia skulle vara gladare då. Hon sitter mest bara med sin dagbok nu för tiden. Det är så tråkigt, för hon vill aldrig vara med oss längre. Det är roligare när vi är allihopa. Jag saknar henne. Det kanske låter konstigt, men det känns så, fast hon är där. Men ändå inte, typ.
I morgon ska vi ha idrottsdag med klassen. Jag hatar idrottsdagar. Hoppas det blir något individuellt som att jogga eller cykla, så att jag slipper prata så mycket. Här är en låt som jag tycker är fin: "How can you mend a broken heart" av Al Green, den handlar om brustna hjärtan. "How can you stop the rain falling down?", "How can you stop the sun from shining?, "What makes the world go round?" Så himla fint!!!
Håll tummarna för att det blir joggning i morgon.

/B som i Bonnie som i Bäst som i Häst som i Hund som i Hanna ♥

Livet är så märkligt

Igår var familjen på gudstjänst och precis när jag hade tagit nattvarden och satt mig ner skulle en tjej i min skola gå fram. Jag känner henne inte alls, hon är ett par år äldre och väldigt tystlåten. Hon har ett gångfel, hennes båda ben är liksom vridna inåt på något vis, hon är jättesöt och så men hon blir alltid retad av de andra tjejerna bara för att hon går konstigt. De andra tjejerna började fnissa när hon gick stapplande fram. Det var så taskigt att jag sprang ut. De andra i min familj märkte ingenting alls fast jag berättade vad som hade hänt. De tyckte att jag överreagerade och att flickor i den åldern är sådär. Hur kan de håna Jesus sista måltid på det där viset, han led på korset för vår skull! Jag kände att jag bara ville dö, försvinna bort från denna sjuka värld. Jag önskar att jag kunde slippa vara människa, jag önskar att jag kunde slippa all ondska.
/Cecilia

Sweet sixteen

Ja må jag leva, ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade år!!!

16 år, idag fyllde jag 16 år!!! Känns så konstigt på nåt sätt, 16, det låter liksom vuxet. 16 låter så himla mycket äldre än 15..  Om två år är jag liksom 18 år, då ska man ju vara vuxen!! Även fast alla andra kanske tror det så känner jag mig inte så särskilt vuxen. Jo okej, vuxnare än mina systrar kanske, men det är mest för att jag har så mycket kontrollbehov, och då verkar jag vuxen och ordentlig, men jag känner mig ändå inte så stor.

Idag så väckte mina systrar mig tidigt tidigt.. Eftersom vi har ganska stränga föräldrar så brukar vi när någon fyller år ha en liten egen firning innan mamma och pappa har vaknat. Det är en tradition liksom. Då kan man ge varandra sånt som man inte skulle få ge varandra annars, om mamma och pappa såg på. Jag fick en bok, som heter "Jag, en kvinna". Den verkar bra, och lite snuskig faktiskt. Lux sa att nu är det på tiden att du lär dig Mary: haha! I presenten ingick även en make-over, men eftersom vi skulle till Bettys Burgers och äta födelsedagslunch så fick min make-over bli på kvällen, i hemlighet uppe på vårat rum. Det var kul faktiskt. Först tyckte jag det kändes töntigt och pinsamt, men Lux och Bonnie lovade att det hade tänkt ut nåt som skulle passa mig...
Vi tog massa kort, men eftersom jag inte hunnit framkalla de än så får jag visa en annan bild. Ungefär så här såg jag ut: Som en filmstjärna från 30-talet!

 Cecilia verkade sur eller ledsen eller nåt. Ville inte alls vara med utan satt mest bredvid och tittade på. Inte så att hon var taskig eller förstörde nåt, men hon var bara inte med. Hon har liksom slutat skratta. Men det kanske är åldern eller nåt. Hormoner och så. Var ju bara tre år sen jag var tretton men ändå känns det som en evighet sen! Det blir säkert bättre när hon vant sig vid det där. Att det växer och har sig på alla möjliga sätt. Hon har börjat prata om rymden väldigt mycket, jag tror att hon har rymdångest.. Jag hade också det. Att det känns så obegripligt och obehagligt och oförståeligt. Att man själv kände sig så liten och obetydlig. Är det verkligen möjligt att rymden är evig?! Och tänk om allt bara är på låtsas? Hela universum liksom.
Jag är i alla fall sexton år och alldeles för gammal för rymdångest!

/ Mary Lisbon, 16 år,

Världsklass

http://www.youtube.com/watch?v=GIVCjLALwQk


//TRIP

My heart is not a trashcan

Hej bloggen. Jag svävar på molnen. Jag flyger över staden. Jag har hittat the one- Kevin heter han. Han kör sopbilen och vi ses två gånger i veckan. En tidig morgon när mamma och pappa fortfarande sover ska han hämta mig och jag ska smyga in framsätet med honom och vi ska köra bort härifrån för alltid. Vi ska köra över gränsen och vidare och vidare och jag ska mata honom med vindruvor och chips för han måste köra hela tiden så dom inte kommer ifatt oss. Jag började lämna små lappar till honom, men häromdagen lyckades jag rita ett hjärta på soptunnan, han kommer veta att det är från mig, han ser verkligen in i mig. Jag håller på med en dikt till honom, han ska få den när jag är färdig. Så här långt har jag kommit;

My heart is not a trashcan
and my love is not dirt
For me you are the only man
someday I´ll wear that white skirt (jag e lite osäker på denna biten- jag vill ju inte gifta mig liksom!)
and we´ll run away together 
in your big green truck... 

/Lux 

LOVE IS IN THE AIR

Hej bloggen, längesen tror jag.
Nu har våren kommit, jag gillar det! Fast lite jobbigt är det också, alla blir så hysteriska. Lux har blivit helt vild! Hon har fått en hangup på Kevin, vår sopgubbe!! HAHA! Hon säger att han typ är den snyggaste kille hon har sett. Jag fattar inte det där. Alltså visst jag kan ju också se att han e söt och så. Men hur man kan bli besatt av nån på det sättet. Jag fattar det inte.
Jag kan känner mej så utanför allas snack om killar ibland. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mej, men jag bryr mej liksom inte så mycket! När jag var yngre var jag lite rädd för killar. Så är det inte längre för jag vet att dom är helt vanliga människor förutom att dom... hmm.. ser lite annorlunda ut. Och jag tycker dom är intressanta som grej liksom. Jag brukar tänka hur är det att vara kille? Vad skulle jag tänkt på nu om jag hade varit kille? Skulle jag kunna bli kompis med en kille? Såna grejer. Men ALDRIG att jag skulle vilja att nån rörde vid mej eller att jag rörde vid den.
Jag blir ofta fascinerad av hur Lux håller på. Hur blev hon sån där? Hur blev hon expert på killar?? Vi har ju samma uppväxt liksom. Hur kan vi vara så himla olika?
Fast det är ju kul att vi är det. Olika alltså. Det livar upp så att säga!

OH LA LA LUX HJÄRTA KEVIN OOOH LA LA LA LA!
/BONNIE

Gamla träd

Ibland kan jag känna mig som en 85-åring instängd i en trettonårig flickas kropp. Det är så himla konstigt men rätt behagligt på samma gång. Jag tycker att gamla människor är så vackra på något vis. Spännande och kloka. De verkar inte heller bry sig så mycket om att passa in, hur folk ser på en och hur man borde vara. De är mer trygga och fria i sin själ på något vis. Också gamla träd är så vackra, det är som om de har levat och sett allt i världen, upplevt så mycket liksom. Som om de andas in allt som människor andas ut. De bär på så mycket svar om livet.
/Cecilia

Att dansa

Om jag hade bott i en större stad hade jag helt säkert dansat balett. Jag skulle ha tränat nästan varje dag och satt upp håret i knut och mamma skulle ha suttit på kvällarna och broderat på mina balettkostymer. Eller ännu hellre, jag skulle varit så duktig att jag typ skulle få kostymerna gratis! Ungefär som idrottsmän som blir sponsrade. Varför inte liksom.
Jag kan inte låta bli och tänka på vem jag skulle ha varit om jag föddes i en annan stad eller i en annan familj. Skulle jag ha varit mycket annorlunda? Vad är liksom jag och vad går att förändra??
Sen känner jag mej skyldig för att ha tänkt såna tankar. För jag vet att man inte ska tänka OM utan vara nöjd med det man har. Tänk så många jag skulle kunna såra om de fick veta att jag tänker sånt, tankar om att byta ut dem eller det vi har. (Haha så himla smart att jag bloggar om det då men jaja). Men jag uppskattar verkligen mitt liv! Det är liksom inte det! Jag skulle aldrig kunna tänka mej ett liv utan mina systrar och mamma och pappa! Det är helt omöjligt jag skulle aldrig klara mej. Men ändå kan jag inte låta bli och fantisera. Är jag helt knäpp?
Tänk om man var född typ i England. Jag läste en bok för några år sen om en tjej som hette Martha som var jätteduktig på balett. Hon bodde i England, hos en gammal tant och när hon inte tränade så drack hon thé och åt scones med den där gamla tanten. Vilken drömtillvaro.

Men jag kan ju inte så mycket om balett. Fast det är kul ändå. Jag kan ju mer om det än nån annan i det här huset!
Av dom baletter jag känner till tycker jag bäst om Nötknäpparen. Jag gillar alla de olika dröm-danserna från olika länder. Här är en video på blommornas vals från Nötknäpparen med världens bästa balett Kirovbaletten!!

plié padebourrée pirouette hälsar BONNIE

Dumma tjejer kan inte hångla

Idag i skolan va allt sååå himla dööötråkigt. Jag skulle jobba med några nya tjejer på kemilektionen, å jag hatar kemi btw. Kemi är typ det tråkigaste ämnet som finns, bara töntar gillar kemi. Ja i alla fall, så dom här tjejerna dom liksom satt å skratta å tramsa sig och pratade om typ att hångla och om det va bäst med tungan eller utan, och dem var verkligen högljudda! Asså så att dem skrek typ flera gånger. Så sa jag typ att det e egentligen bättre utan tunga för det blir liksom så kladdigt med tunga men att det härligt också med tungan om man liksom gillar killen lite. Och dem bara tittade jättekonstigt på mig. Va e det för fel på att säga så liksom?!? Jag sa ju inget som dom inte sa. Å en tjej hon ba "har du prövat eller?" och ja ba "jaa, det har jag kanske". Så blev dem typ helt tysta å jag ba skrattade, ett vanligt skratt liksom, så sa en till magistern att det vore bra om det kunde vara lite tystare på lektionen. Så jävla dumma tjejer. Det va ju dom som gjorde allt oljud!!! Jag fattar att dom bara blev sura för att jag har hånglat å inte dom, men måste man vara så elak för det?

Så här skulle jag vilja hångla, och jag vet hur man gör ;) Lux

PMS

åååååååååååååååhhhhhhhh! Jag är så himla arg idag.. Ja, jag har PMS!!! Blir så himla arg på allt å alla, vill typ slåss och kasta saker. Men istället för att göra det så bryter jag bara ihop och gråter och gråter. Det går liksom inte att förklara för nån som inte vet hur det är. Det är som att ett argt monster ockuperat min kropp och gör saker som jag inte kan styra över. Bonnie, Lux och Cecilia tycker att jag är helt knäpp, fast de har lite olika strategier. Bonnie brukar försöka vara så snäll som hon kan, typ baka nåt till mig och samtidigt försöka hålla sig borta (vilket inte är så lätt när man liksom bor PÅ varandra.)  Lux ser ett gyllene tillfälle att få mig att göra bort mig.. så hon liksom retas och bråkar tills jag exploderar, och sen har något att skratta åt! Men sen brukar hon få lite dåligt samvete tror jag. För hon brukar vara jättegullig sen och försöka muntra upp mig. Cecilia skakar bara på huvudet, tror hon tycker att jag gör en sån stor grej av det. Hon kommer förstå sen, när det drabbar henne själv.

Det är jättepinsamt att vara så här, önskar att jag kunde stänga in mig i ett eget rum och bara tjura i några dagar, men istället måste jag göra allt för att hålla masken.

                SE UPP FÖR MIG IDAG!

                 / Maaar(g)y

Snö och kaka!

Idag har det varit snöstorm i vår lilla håla. Det brukar inte snöa så ofta här, men i år har det varit mer än vanligt. Och idag kom det plöstligt typ en meter! Vi fick vara hemma från skolan för skolbussen funkade inte pga halka. Jag älskar snö! Jag vill rulla mej i den precis som hundar gör. Göra snöänglar och bygga lyktor. Det är bara det att jag har så kalla kläder. Som inte får smutsas ner för då blir mamma helt galen och tvingar ALLA oss att tvätta våra kläder även fast det kanske bara e mina som e smutsiga, och då känner man ju sej skyldig inte bara gentemot mamma utan även inför syrrorna.
Så ingen snölek för mej :´(
Om Hannah fanns så skulle jag kanske kunna släppa ut henne i varje fall och se henne rulla sin gula päls i den vita snön. Det skulle vara vackert.

Jaja, istället för å gå i skolan eller leka i snön var vi hemma allihop. Lux och Mary tjafsasde som vanligt och Cecilia höll på med nåt skumt i ett hörn, nåt ockult typ. Hon skrämmer mej ibland med sina knäppigheter. fast jag vet att hon inte menar nåt illa. Hon säger att det är goda krafter hon sysslar med. hoppas hon har rätt.

Iallafall så antar jag att ni vill veta vad JAG gjorde idag. Jag stökade i köket FÖRSTÅS. Och bakade vääärldens godaste chokladtårta. Gissa om jag blev populär, hehe!

Den såg ut såhär typ:

Ååååååh den var helt sinnessjukt god!!!! Den gick åt typ direkt, men jag lyckades smuggla ner en bit i min hemliga förrådslåda som jag förvarar bakom sängen. När alla andra sover ska jag ta upp den biten och smaska i mej. Hehehe, och ingen kommer märka nått!

Hej för nu

glada snöhälsningar från 

BONNIE

Framtiden finns i dina händer

Jag har börjat läsa om att spå i händer. Jag tror på att handflatan kan spegla själen och förutse ödet. Varför har man annars alla veck i handflatorna? Jag läste att den vänstra handen speglar en persons ärvda karaktärsanlag och den högra speglar personens möjligheter och framtid. Jag menar, en människa använder ju sina händer mycket och gestikulerar då hon pratar, så varför skulle inte just händerna spegla hennes inre själ? Jag tror verkligen det. Jag tror på den eviga själen och längtar till den kan vara fri, bara sväva där alldeles lugn och ren. Mina systrar tycker inte att jag ska tro på sådant. Förut hade jag några kristaller ovanför min säng men de tvingade mig att ta ner dem för att de tyckte att kristallerna var fula och lite läskiga. Hur läskiga var de liksom, en symboliserade lycka, en kärlek och en frihet. Jag antar att jag någon gång kommer att få uppleva något av de tre. Jag hoppas det i alla fall.

När jag skulle försöka spå i Bonnies händer utbrast hon något i stil med: "Tänk om man blir av med sin högra hand i en olycka, försvinner ens framtid då för alltid? Eller tänk om man föds utan händer, hur blir ens liv då?" Sådana frågor har jag inte direkt tänkt på, jag förstår ju att ens framtid inte bara sitter i händerna, men det känns ändå bra att ha något symboliskt för livet att studera och kanske kan man få några svar om varför man lever och meningen med allt. Framtiden är och förblir en gåta så länge den mentala drivkraften finns kvar.
/Cecilia

Pool Party

I fredags gjorde jag värsta bästa grejen!!! Jennie på vår skola hade ff och alla skulle hem till henne på fest. Jag va så klart bjuden. Mary och Bonnie var också bjudna, och jag tror att Cecilia var bjuden men när jag frågade henne bara gjorde hon munnen till ett litet russin och blängde på mig, ja ba va? liksom. I alla fall, vi fick ju så klart inte gå, det va ju inte lönt å fråga ens. Men efter maten sa jag att jag mådde illa och Bonnie sa att jag hade känsliga veckan så gick jag upp på rummet och när alla hade satt sig framför tvn så klättra jag ut genom fönstret!!! Hihi! Ingen märkte nåt! Jennie bor ganska nära oss, bara några hus bort, och hon har pool!!! Jag önskar vi hade en pool... i alla fall, jag var bara där i typ en timme men jag badade inte, äckligt liksom. Jag typ ägde hela festen. Å Trip som går på vår skola (tönt) hade med sig nån spritblandning han kallade häxblandning, jag drack av den men jag pratade inte med honom. Sen när jag kom hem berättade jag allt för mina systrar, Mary blev jätte sur men jag tror att hon ändå va lite nyfiken. Det bästa med mina systrar är att dom aldrig skulle skvallra.

/Lux

Fest, fast inte för mig

Hej bloggen,
Idag i skolan höll alla på och sprang runt och viskade, liksom tisslade och tasslade och skrattade. Mest tjejerna, för att vara korrekt; DE TUFFA TJEJERNA! Men även killarna. Det var så löjligt, som om de låtsades att det var hemligt fast ändå var det så uppenbart att de ville att alla skulle undra. Till slut blev jag så irriterad och kunde inte hålla mig (fast jag visste att det var precis det de ville liksom) och frågade. De berättade att Jennie är ensam hemma ikväll och att de ska ha fest... spritfest liksom. Sen log de och sa att du får jättegärna komma, men eftersom vi vet att du inte får så har vi inte bjudit dig, vi ville inte vara taskiga liksom.  Även fast jag vet att det aaaaaldrig skulle gå, så önskar jag att folk frågade. Att folk inte visste så mycket. Att jag skulle kunna skylla på att, "nej tyvärr ikväll ska jag ha myskväll med min pojkvän." Jag önskar ibland att jag vågade trotsa, att jag var mer som Lux. Bara; "mamma,  nu skiter jag i vad du säger jävla kärring!! Ikväll ska jag bli full som ett as och knulla med alla!!" Hahahahah, vilken tanke! Blir alldeles full i skratt. Åh, gå på fest! Fast jag blir ju så blyg, fast jag har hört att om man dricker typ tre cider så förvinner blygheten, och man vågar alt man inte vågar annars. Dansa, sjunga flirta och prata. I och för sig skulle jag inte vilja gå på fest med just de. Jag skulle vilja gå med intelligenta människor. Människor som läser böcker och kan disskutera. Men också sånna som dansar mycket (så att jag slipper, *fniss*)


Den här klänningen skulle jag vilja ha om jag gick på fest ikväll
:

Nej, nu känner jag mig som Askungen faktiskt. Och nu MÅSTE jag fortsätta plugga - herreguud! 

over and out. / Mary

Lonely blues

Hej hej bloggen.
Jag är fortfarande lite ledsen, eller typ kanske mera trött. Hela helgen har jag lagat mat och städat, och det är liksom ingen som märker det! Jag brukar inte va sån att jag vill ha massa uppmärksamhet eller att folk måste va jättetacksamma för jag tycker ju det e KUL å fixa hemma, men nu när jag är lite low skulle det va kul med NÅN uppskattning. Typ att Mary kunde tycka att jag va duktig nån gång. Eller att Cecilia typ kunde sluta deppa. Eller att Lux kunde sluta va så nonchig mot allt och alla. Jag känner mej ensam då!
Egentligen borde jag väl skaffa lite kompisar så jag inte behöver bry mej om mina systrar hela tiden. Men det går inte, det är alldeles för krångligt. Dom tycker bara jag är konstig och fel. Och det funkar ändå inte med mina tider, alltså när skulle jag hinna träffa nån kompis?? I skolan ska man plugga, sen ska man hem och va hemma liksom.
Fast det skulle va kul å ha typ en lunchkompis i skolan. Att prata med om allt mellan himmel och jord. Skvallra med, byta bilder med, prata om gemensamma hobbies.
Fast vem skulle det va? Tjejerna i min klass tycker jag är dum i huvudet som inte har smink och går hem direkt efter skolan. Men jag skiter i dom. Jag är inte ledsen över det. Men det är tråkigt att känna sej ensam.

/BONNIE

Tråkig måndagmorgon

Det här är min favoritlåt just nu, det är en så snygg video och sångaren är så himla snygg! Han har så tuffa tatueringar på armarna annars, fast det syns inte här. Jag skulle också vilja ha tatueringar på armarna, i alla fall kanske bara för en dag. Men inte sådana där gnuggisar som mina systrar och jag hade när vi var småbarn, utan riktiga. Fast vi fick egentligen aldrig ha det för mamma och pappa, de blev alltid sura när vi hade gnuggisar liksom. Även om det typ var smurfarna, kalle anka eller en ponny. Ponny rimmar nästan på Bonnie. =)
/Cecilia

Konstig.

Hej kära bloggen.

Idag känner jag mej lite förvirrad. Det är så mycket som händer inne i huvet så många tankar jag liksom inte kan kontrollera. Och samtidigt är jag jätteuttråkad på allting, typ skolan, mina systrar, att inte ha en hund... Nej förlåt kära systrar, jag menar inte så det är bara att jag skulle vilja komma bort ibland, typ ha ett eget hus och gå långa promenader i skogen med Hannah. Det skulle jag vilja. Rensa tankarna lite, dom liksom bara hoppar runt och jag kan inte koncentrera mej på nånting! Och hemma sitter pappa och pratar för sej själv och tror att vi andra lyssnar och det känns så himla tragiskt!

Usch jag är visst lite ledsen idag. Inte likt glada gamla Bonnie. Men ibland blir jag trött på att vara familjens clown. Ibland önskar jag att jag typ hade långt korpsvart hår och fick vara den MYSTISKA. Jag är nog den minst mystiska i min familj. Alla tror att jag typ bara skrattar och jämt är glad. Men så är det inte.

Såhär är den MYSTISKA (bilden heter in the dark forest) :

/BONNIE (helt omystisk som vanligt)

Lux hjärta Orlando

Vem har egentligen bestämt va det ska vara för färg på väggarna i datorsalen?!? Dom e typ kräkgröna, jag mår illa bara av att sitta här typ. Jag tänker inte gå på gympan i alla fall. En av gympalärarna, jag säger inte vem, visar typ hela paketet när han stretchar, man ser rakt in under shortsen liksom!!! LOL!!! Men det är inte det värsta, jag tycker  inte om att alla liksom ska duscha tillsammans, asså jag bryr mig verkligen inte om att alla ser mig, asså jag bryr mig verkligen inte. Men som om jag vill se dom liksom. Inte jag i alla fall. Här får man i alla fall sitta själv lite. Man får typ aldrig vara själv, bara massa folk överallt som ska prata om massa dumma saker, jag bryr mig inte!!! Nu ska jag kolla in bilder på världens snyggaste kille- O.B 4 ever...

(hemlis- gympaläraren e Mr Penn)!!!

Lux (inget hundnamn) 

Töntar

Häromdagen försökte Peter i vår skola ta livet av sig genom att hoppa ifrån hustaket där han bor. Hur larvigt är inte det egentligen? Han sa att det var på grund av Diana i hans parallellklass, jag tycker att hon luktar illa. Hur kan han välja att hoppa för hennes skull? Hon vet ju knappt vad han heter. Mina systrar tycker också att han är en tönt. Han är verkligen en fjant. Men egentligen är han nog bara osäker på sig själv. Han klarade sig förresten och Diana vet fortfarande inte vem han är. 

/Cecilia

Puppie.

Idag hade vi biologiprov i skolan. Jag tror det gick ganska bra. Biologi och hemkunskap e mina favvoämnen. Mina hatämnen är fysik och samhällskunskap. Så röriga ämnen. Biologi är inte rörigt, bara spännande. Jag tycker så himla mycket om djur. Vad vore livet utan djur?? Ingenting värt alls.
Jag önskar mig en valp så himla himla mycket, den skulle få sova i min säng och kunna springa ute i trädgården. Men jag vet att jag aldrig kommer å få nån så länge jag bor hemma för mamma tycker hundar är ohygieniska. När jag e stor och bor SJÄLV så ska jag iallafall skaffa en valp. En sån här:

Den skulle heta Hannah.
/KRAM från BONNIE

Dagens dikt av Mary Lisbon

Jag heter Mary Lisbon och jag är 16år. Idag har jag tagit ett låååångt bad och läst dikter. Jag älskar dikter. Idag har jag läst Edith Södergran. Även fast det var så länge sen hon skrev så tycker jag att hon skriver så fint, och att man känner igen sig precis. Så därför vill jag dela med mig av den här dikten som jag tyckte så mycket om!

Jag ligger hela dagen och väntar på natten,
jag ligger hela natten och väntar på dagen,
jag ligger sjuk i paradisets trädgård.
Jag vet att jag icke blir frisk,
längtan och trånsjuka bli aldrig bättre.
Jag har feber som en kärrväxt,
jag svettas sötma som ett klibbigt blad.
På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö.
Jag som älskar jorden
vet ingenting bättre än vattnet.
I vattnet falla alla mina tankar
dem ingen sett,
mina tankar dem jag icke vågar visa för någon.
Vattnet är fullt av hemligheter!

Cupkakes!!

HEJ alla ute i etern (heter det så)????
Det är jag som är Bonnie, jag kunde inte hålla mej för å börja blogga so HERE I AM!!!!
Jag ska kolla om det går å lägga upp en bild som jag tycker e fiiiiiiiin. Mumsfillibabba fast också väldigt konstnärliga. Det kallar jag kvalitet!
HEJSVEJS!
/BONNIE