Jag blir ofta skrämd av tanken att du skulle tas ifrån mig...det känns som du är den enda som känner mig...förstår mig på riktigt menar jag...mina känslor liksom. Det låter ju helt crazy såklart men så känner jag. Ingen annan förstår dom ju, inte min familj, inga tjejer, verkligen inte Diana Porter, jag vet inte vad jag såg i henne för övrigt, hon såg inget i mig i alla fall, hon kallade bara mig nörd..."musiknörd"...inte så konstigt kanske med tanke på att hon inte har någon musiksmak alls själv...inte ens Trip, min vän förstår mig...han kommer närmast men han har tillräckligt med problem med sina egna känslor...ingen förstår mig helt enkelt...förutom DU, min el orgel.
För dig behöver jag inte berätta hur jag känner ens...när jag spelar med dig så känns det som vi talar samma språk, du förstår mig.
När jag umgås med människor så känns det som om kroppen inte har någon kontroll, jag blir jämt så nervös, särskillt bland tjejer. Men sen...när jag skapar musikmagi med dig...så känns det som om...som om min kropp typ kopplas ihop och blir ett med dina tangenter...som om jag finner mitt lugn till dom vackraste tonerna i världen...som om du hör min lycka och min sorg...mitt skratt och mina tårar...genom mina fingertoppar...jag känner mig trygg då, enda gången jag känner mig lugn... Framför allt känner jag att jag är någon när jag spelar med dig...någon som jag faktiskt vill vara...För vem skulle vilja vara som jag om jag inte hade en el orgel? Inte jag i alla fall...
Peter + El orgel = SANT
/Peter
