Jag känner mig så dum, för att jag inte förstod att vår lilla fina Cecilia verkligen skulle försöka...kan knappt använda de orden.. ta livet av sig! Varför såg jag inte?
Hon är på sjukhuset nu. Vi får inte åka och hälsa på. Vi sitter i vårt rum och stirrar på varandra. Skulle vilja prata och gråta men vi vet inte hur man gör. Ingen vågar. Jag vågar inte, känns som om det bor ett hav i mig, skulle jag öppna upp och släppa ut skulle det inte bara komma en liten skvätt eller en pöl, utan hela havet skulle forsa ut och dränka mina systrar. Så därför är jag bara tyst. Men jag vill krama Lux och Bonnie hårt hårt och aldrig släppa. Jag är rädd för deras känslor, rädd för mina.. så därför gör jag ingenting. Som vanligt.
Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.
/ Mary
