Mamma och pappa stannade kvar i församlingshuset efter mässan igår, pappa körde bara hem oss och sen tillbaka. Det var så fint väder, en sån där dag när man bara är lycklig liksom utan att man fattar varför men solen gör en alldeles glad och pirrig på nåt sätt. Vi låg i trädgården allihop. Cecilia har envisats med att ha på sig den där gamla brudklänningen hela veckan, och vi tjatade på henne att gå in och ta av sig den. Hon är jättefin i brudklänningen, jag fattar inte att vi retades så med henne, ibland blir man elak fast man inte vill vara det liksom. Hon gick in i alla fall och så tog det jättelång tid så tillslut gick Mary in efter henne. Så hörde vi att hon skrek, jag och Bonnie sprang in men vi såg inte så mycket för hon knuffade ut oss ur badrummet. Mary ringde efter ambulansen och sa åt oss att vi absolut inte fick gå in i badrummet, men jag såg ändå in, jag såg att Cecilia låg i badkaret och vattnet var alldeles rosa. Jag såg att hon tittade rakt upp i taket och...jag kan inte, eller jag minns inte om hon, äh. Vi visste liksom inte vad vi skulle göra, vi borde ha tagit upp henne, jag fattar ju det nu men vi liksom bara stod där alla tre och det var som vi inte kunde röra oss, jag kunde inte tänka allt blev liksom suddigt och det var plötsligt så varmt i hela huset och jag kunde bara tänka att jag ville klä av mig för klänning klibbade fast mot kroppen som om det inte var min klänning eller som att inte va min kropp och jag ville bara kliva ur den och gå där ifrån men det var som om jag satt fast i golvet. Så kom ambulansmännen, dom gick rakt in i huset och samtidigt som dom kom mamma och pappa hem. Jag såg att mamma pratade massa men det kom inget ljud ur hennes mun. Alla betedde sig som att allt var precis som vanligt, men ändå tittade dom så konstigt. Ambulansmännen liksom tittade på oss som om vi också, eller som om det var vi som...jag vet inte, dom åkte iväg och efteråt sköljde vi ur badkaret och rengjorde det. Mary var helt lugn, men hon sa inget, utan satt för sig själv. Jag har aldrig sett henne så, hon var liksom nån annanstans. Bonnie och jag lät henne vara, Bonnie kramade mig så jag nästan inte kunde andas men jag lät henne göra det.
Tidigt i morse kom mamma och pappa hem och sa att det inte var någon fara med Cecilia, att hon skulle få komma hem igen i slutet av veckan och att vi borde sova lite. Men jag kan inte sova, varje gång jag somnar till är allt som vanligt men vaknar jag direkt igen för hela magen knyter ihop sig, och Mary bara sitter och tittar på oss hela tiden. Varje gång jag öppnar ögonen sitter hon bara där och tittar rakt på oss, som om vi skulle försvinna eller nåt. Det känns som jag aldrig kommer kunna sova igen.
Cecilia, you're breaking my heart
You're shaking my confidence daily
Oh, Cecilia, I'm down on my knees
I'm begging you please to come home
/Lux
