Rödsugga Gulsugga Gråsugga

Idag gjorde mamma persikohalvor med grädde till efterrätt för att jag hade hjälpt till i trädgården. Det var jättegott!! Ibland önskar jag att vi var gråsuggor allihopa så att man bara behövde samla mat och aldrig prata med varandra. Ibland känns det som att jag försöker så mycket. Jag försöker göra som man ska och prata och skoja och leka och lyfta stämningen men så får jag inget tillbaka. Det är som att dom inte ser mig, bara sig själva och sitt inre svarta hål. Ibland ser jag också hålet, men jag försöker att leva också. För om vi inte gör det, vad är det då för mening? Det måste vi väl? Det finns ju inte direkt nåt mellanläge. Eller? Fast det känns ju typ som att det är det nu. Persikohalvor kan ju inte precis väga upp för hur tråkigt det kan vara hos oss ibland. Undrar om det är någon annan som tänker så här, eller om det bara är jag som är för känslig och tänker för mycket och snurrar in mig i tankar som ingen annan har ens reflekterat över. AAAAAAAAAAAHHHHHHH, det är så tråååååååååkigt!!!!!!!!!! Önskar att jag kunde bara sätta på en film och att någon stack ut armen ur teveskärmen och drog med mig in så jag kunde va där ett tag och sen komma tillbax när jag ville. En gråsuggefamilj kanske. Familjen Lisbon - gråsuggsfamiljen. Om jag skulle säga det högt skulle mamma bli jätteledsen och det vill jag inte, så jag skriver det här bara. Säg inget till nån.

/Bonnie Gråsugga

Ps* Lite söt tycker jag...